När istid blir orättvist – om favorisering i ungdomshockeyn
När istid blir orättvist – om favorisering i ungdomshockeyn
Ishockey ska handla om glädje, gemenskap och utveckling. Men för många unga spelare och deras familjer förvandlas det istället till en källa till frustration och orättvisa.
Jag vet inte hur många gånger jag har hört föräldrar säga:
“Varför får inte min son mer istid?”
“Han presterar, han kämpar, men ändå får han inte spela powerplay.”
“Varför sitter han alltid på bänken i viktiga matcher?”
Och svaret är tyvärr ofta detsamma. Det handlar inte om prestation – det handlar om relation.
Klubbar som byggts av hjärta – men också av blinda ögon
Svenska ishockeyklubbar är i stor utsträckning byggda av ideella krafter. Föräldrar som ställer upp som ledare, tränare, materialare och skjutsar barn land och rike runt. Det är beundransvärt – och helt nödvändigt. Men med detta följer ett ansvar.
Problemet uppstår när det ideella engagemanget leder till favorisering. När tränare inte längre är objektiva, utan ger sitt eget barn en gräddfil till istid, till specialroller, till förstakedjan – oavsett prestation.
Det barn som aldrig blir sedd
Vi måste prata om de barn som aldrig får chansen. Som tränar lika hårt, som lyssnar, utvecklas och kämpar – men som gång på gång blir förbisprungna av tränarens barn eller vänners barn.
Det är ett svek. Inte bara mot barnet, utan mot hela laget. Mot idrottens grundläggande värderingar: rättvisa, inkludering, respekt.
Jag har själv sett det, hört det och upplevt det. Det är ingen “engångshändelse” – det är ett utbrett och ofta normaliserat beteende inom ungdomshockeyn.
“Så har det alltid varit”
Ja, kanske har det det. Men det gör det inte rätt.
Det är dags att klubbar börjar se sig själva i spegeln. Det är dags att ledare får utbildning inte bara i taktik, utan i ledarskap och etik. Det är dags att klubbledningar slutar titta bort när föräldrar utnyttjar sin roll för att gynna sitt eget barn.
För det här handlar inte om att alla barn ska få exakt lika mycket istid. Det handlar om att alla barn ska få lika möjligheter att utvecklas och bli sedda för det de presterar – inte för vem som står i båset.
Till dig som tränar ditt eget barn
Det är inte fel att vara engagerad. Det är fantastiskt att du ställer upp. Men kom ihåg – när du tar på dig den blå jackan och kliver in i båset, är du inte bara pappa eller mamma. Du är ledare för alla barn i laget. Och det förtroendet kräver att du är rättvis – även när det är obekvämt.
